Halldór Laxness' bana sträcker sig över en otroligt lång tid. Hans första roman, Naturens barn, kom ut året efter första världskrigets slut och den sista boken från hans penna, Dagar hos munkar, där han skriver om sin klostervistelse på 20-talet, låg på bokhandelsdiskarna två år före Berlinmurens fall. Under hela denna tid – i nästan 70 år – var han en framstående personlighet i isländskt samhällsliv och europeiskt kulturliv. Han gav ut 62 skrifter under 68 år, eller nästan en bok om året.
Hans verk väckte alltid uppmärksamhet och i början delades det isländska folket i två läger, de som höll med honom och de som var emot honom. Ingen stod likgiltig inför hans böcker. Han skrev dessutom outtröttligt artiklar i tidningarna om allt mellan himmel och jord. Halldór höll inte tillbaka sina åsikter i de heta klasspolitiska debatterna på 30-talet; han skrev ett stort antal kulturartiklar, startade en debatt om utegångshästar eftersom han på sin tid ansåg, att behandlingen av dem var en skam för nationen, han intresserade sig för miljöfrågor och alla sorters sociala spörsmål – ja, listan kunde göras lång. Inget mänskligt var honom främmande – han hade åsikter om allt. Och oavsett om folk var med eller mot honom togs det han skrev på allvar – det var alltid sådant som berörde folk. Det är svårt att finna någon författare som så helhjärtat engagerat sig i sitt folks öde, tolkat det samtidigt som han har försökt påverka dess utveckling. Det har sagts om Laxness att han är västerlandets siste nationalskald. Islänningarna följde med hans minsta rörelse i flera årtionden, han var en sorts fadersgestalt för folket under en tid då litteraturen spelade en stor roll för nationens självkänsla. Islänningarna betraktar gärna sig själva som ett litteraturfolk, "sagorna" som skrevs på medeltiden var en symbol för landets guldålder, och i Halldór Laxness hade dessa klassiska författare fått en arvtagare.
Halldór Laxness föddes två år in på 1900-talet, och dog när två år återstod av det. Han upplevde de största förändringar som ägt rum under ett århundrade i Islands historia. Då han började skriva var Island i själva verket fortfarande ett bondesamhälle. Reykjavík var en liten by och de flesta islänningarna bodde på landsbygden. Han var alltså delaktig i en process där ett helt folk fördes nästan ända från medeltid till modern tid. Det är därför inte konstigt att folk vid hans bortgång den 8 februari 1998 sa, att det tjugonde århundradet på Island hade varit Halldór Laxness' århundrade. Han var länge omstridd för sina politiska åsikter, men sedan han fick nobelpriset i litteratur 1955 kan man nog säga att ett enat folk slöt upp bakom honom.