Den som reser bort, kan aldrig komma tillbaka

Steinar finner en tro eller ett ideal som han sedan förlorar men han får till sist en ny livssyn. Samma sak kan sägas om Halldór Laxness. Sovjetsocialismen blev inte det paradis det var tänkt att bli.

Laxness' livsåskådningar förändrades med tiden och i vissa avseenden märks detta i hans verk. Men man kan också se gemensamma drag i alla hans verk, från det första till det sista. Han såg på saker och ting med andra ögon än de flesta, han hade ofta en skarp penna, men lyckades alltid se komiska sidor hos sina romanfigurer och deras beteenden. Och han har ständigt sympati för dem som inte har det så lätt. Han hyllar det han kallar "det osynliga folket", och då menar han inte de varelser som förekommer i den isländska folktron, alver och andra väsen som bor i naturen, utan den vanliga allmogen. Man kan säga, att respekten för dessa människor utgör kärnan i Halldórs verk.

Denna respekt visar sig i hans stora romaner, vare sig han skriver om fiskarbeterskan Salka Valka, bonden Bjartur í Sumarhúsum eller forntidens isländska hjältar. Från hans penna kom också ett stort antal debattartiklar om samhällsfrågor och även i dem finner man detta tema. På 20-talet lär han det isländska folket att tvätta sig och borsta tänderna; på 40-talet, när Island håller på att frigöra sig från den danska kronan, lägger han ut texten om hur ett folk som vill bli självständigt ska bete sig för att bli värdigt och respekterat, på 70-talet försöker han öppna ögonen på de styrande för att få dem att behandla sitt land med insikt om miljö och naturvård – och så vidare, och så vidare. Han vill att folket ska ha självrespekt – ty utan självrespekt kan man inte vänta sig att bli respekterad av andra.

Var Halldór än befann sig hade han alltid med sig en anteckningsbok där han skrev ner kommentarer om den bok han just då höll på med eller idéer till en ny bok. I en sådan anteckningsbok från 50-talet kan man läsa en idéskiss för boken Tidens gång i Backstugan som kom ut 1957 och den kan sägas gälla för det mesta som Halldór skrev.

Allra först i boken beskriver författaren vad han tänkt sig med den kommande romanen:

Det enkla, ofördärvade, "osynliga folket" – och ändå så oändligt skröpligt och svagt om man ser det ur moralteologisk synvinkel, eller lägger andra moraliska aspekter på det – boken ska vara ett ode till detta folk, beviset på att det är de här människorna, de enkla, som fostrar fridsamhetens värderingar. Romanfiguren har sina rötter i det tysta folkdjupet och [de goda människor] han möter i sin barndom blir anledningen till att all den världsliga prakten blir till intet den dag den erbjuds honom – på grund av den längtan han bär på att få komma hem igen, uppleva det tysta djupets enkla liv än en gång.

Tidens gång i Backstugan är med andra ord en hyllning till de människor som plikttroget sköter sitt arbete utan skrytsamhet, ett ode till det enkla livet och de människor som Halldór tyckte mer om än några andra. Och för att ytterligare bekräfta detta står det lite senare i anteckningsboken:

"[Det finns] Två slags islänningar: de extroverta, fantastiska som babblar oavbrutet och ständigt sätter näsan i vädret, som vill göra intryck på folk och vara framträdande i skrytsällskapet – och så "det osynliga folket"… som har alla goda mänskliga egenskaper, men som är totalt befriat från framfusighet, men det är dessa som utgör själva kärnan, den grundsten som det isländska samhället vilar på, de människor som varje dag uträttar stordåd men aldrig skryter, som ingen hör talas om och som skrytsällskapet inte ens upptäcker. "

På ett annat ställe i anteckningsboken förklarar han vad han menar med skrytsällskapet:

"Skrytsällskapet – en solidarisk förening för mikroskopiska lokala storheter som ägnar sig åt att berömma varandra", med andra ord de som ibland kallas "de fisförnäma" eller "föreningen för inbördes beundran".