Det osynliga folket

Brekkukotsannáll 1957

Det osynliga folket – den stora allmänheten – är alltså den tysta hopen som förvaltar alla värderingar som betyder något. Därför är det inte förvånande att Halldór fann det mest angeläget att tacka arbetarna i Sundsvall för lyckönskningstelegrammet i samband med nobelpriset, de män som stod böjda över kloakrören djupt nere i jorden och slet med att få vattnet att rinna, men plötsligt rätade på ryggarna och steg upp ur diket för att hurra för litteraturen. För Halldór var det viktigast att tacka det osynliga folket för lyckönskningarna.

När man läser Tidens gång i Backstugan är det oundvikligt att förbinda vissa värderingar och åsikter med allmogen. Människorna i Brekkukot (Backstugan) lever ett regelbundet liv, som går sin gilla gång, respekterar andra människors rätt att vara avvikande och är aldrig aggressiva mot sina medmänniskor. Där är orden för dyra för att man ska slösa dem på meningslöst babbel, hånfullheter eller lögner, och där är det lika illa att vara nyfiken som att vara tjuvaktig. Denna lilla stuga i utkanten av det lilla samhälle, som Reykjavik höll på att utveckla sig till, liknar mest ett paradis. Där tror människorna inte på penningen eller andra nymodigheter. Mormor och morfar i Brekkukot är de mest sympatiska av alla och de utgör en pålitlig länk till det förgångna. I deras tankevärld är den enda sanna rikedomen den som inte kan tas ifrån människan.

Dessa värderingar har ibland tolkats som taoism, men kärnan i "tao enligt Halldór" utgörs av respekt för allt liv, en tro på den okonstlade människokärleken, på trofasthet och uppriktighet. De förebilder för mänskligt uppförande som uttrycktes i den kinesiska skriften Boken om Tao för över två tusen år sedan, finner Halldór bland vanligt folk. Den enkla allmogen – det osynliga folket – är raka motsatsen till skrytsällskapet, de som ständigt försöker göra sig breda utan att ha någonting alls att ge.

Halldórs respekt för det ofördärvade livet är kanske förklaringen till varför hans verk väckt så mycken uppmärksamhet hos islänningarna – och folk från andra nationer. I hans böcker finner man en allmänmänsklig kärna – en ren ton – som talar till människorna på samma sätt var de än bor, i vilka miljöer de än befinner sig. I sina verk lyckades han att föra in världen i den isländska litteraturen; i detta mikrokosmos kan romanfigurernas öden förstås av alla på jorden.

Bjartur í Sumarhúsum, huvudpersonen i Fria män, tycks i alla fall ha många likasinnade runt om i världen och boken har gjort djupt intryck på många läsare. En vinter när Halldór satt hemma i sitt hus Gljúfrasteinn knackade det på dörren. Det var ett förfärligt oväder, och ingen vågade sig ut som inte hade ett mycket viktigt ärende. Där ute på trappan stod en man, och på vägen utanför väntade en taxi. Det var en amerikan på väg till Europa, som hade mellanlandat på Island för att byta flyg. Han hade fått tag på en taxi och bett chauffören att köra hem till Halldór Laxness. Det är ungefär 75 kilometer från Keflavík till Gljúfrasteinn så den taxiresan blev nog ganska dyr. Hans enda ärende var att få skaka hand med den man som hade skapat Bjartur í Sumarhúsum, få en bok signerad och berätta, att på Manhattan fanns många fler bröder till Bjartur än någon annanstans i världen. Han hade så bråttom att han inte ens hade tid med en kopp kaffe, och försvann efter det korta samtalet ut i ovädret igen.

De senaste åren har intresset för att ge ut Halldór Laxness utomlands ökat avsevärt.

Halldór Laxness' röst, den som en gång bestämde sig för att sjunga för hela världen, ljuder än kring land och rike, trots att han själv är borta. Den kommer att sjunga länge än, för läsare på Island och i andra länder – däribland också dikesgrävarna i Sundsvall.